Point of consumption – är det framtiden?

Många stater försöker på olika sätt reglera spelandet på nätet. I Storbritannien har man riktat in sig på att beskatta de spelföretag som tillåter spel från datorer och andra enheter inom landet, alldeles oavsett var företagen är baserade. Är detta en framkomlig väg?

I korthet kallas den strategi som Storbritannien har valt för ”point of consumption”, och går helt enkelt ut på att det ska gå att beskatta vinster från digitala tjänster utifrån var tjänsterna konsumeras. Det är inte i första hand företag som Netflix som lagstiftarna har tagit sikte på, utan de vill ha en andel av spelbolagens vinster till statskassan.

Principen kommer inte bara att gälla för de som erbjuder sina tjänster till brittiska spelare, vilket i praktiken innebär alla som väljer att inte blockera brittiska IP-adresser, utan också för de som annonser i brittiska medier, till vilka även webbsajter troligen räknas. För att få göra detta kommer de att behöva lösa en brittisk licens, och ett av kraven för att få en licens är att man betalar skatt i Storbritannien. Ett spelföretag kan alltså tvingas betala skatt både i Storbritannien och i det land där det är baserat, detta trots att EU ska utgöra en marknad. Att Storbritannien visar misstänksamhet mot andra medlemsländers spelreglerande myndigheter, och inte nöjer sig med de licenser som dessa har utfärdat, bådar inte gått för det allmänna förtroendet mellan medlemsländer inom EU.

Något för Sverige?

I Sverige diskuteras spelpolitiken flitigt. De av Lotteriinspektionen godkända spelens del av det totala spelandet minskar, och många olika modeller förespråkas för att komma till rätta med detta. Ett sätt vore att gå Storbritanniens väg, men det finns flera risker förknippade med det. Framför allt kan den helt oreglerade sektorn, alltså olicensierade spelbolag baserade utanför EU, växa på den reglerade sektorns bekostnad. Så har skett i bl.a. Frankrike, Italien och Spanien efter att de införde point of consumption.